golli.blogg.se

 

*

Jag har blivit en fegis.
En fegis som förr gick
ut och gick mitt i natten,
vid plattan eller var som helst,
det fanns inte en
enda mörk gata som jag
inte vågade gå på.

Jag brukade balansera på broräcken,
gå på utsidan av dem,
hoppa från höjder,
räcka upp handen i klassen,
säga vad jag tyckte;
säga nej.

Men något hände sommaren 2012.
Något jag inte skriver här.
Jag trodde det skulle bli bättre,
men jag ljög för mig själv,
för alla. Jag försökte göra om och göra rätt.
Men till slut kom allting upp igen,
som en oändlig bakfylla.

Kallsvettningar.
Mardrömmar.
Minnen .
Hoppa till vid plötsligt ljud,
må illa av beröring.
Jag känner ingenting;
men ändå känner jag allt.

Jag ser någon ute på gatan,
någon jag tror mig känna,
men som jag inte känner,
och sen är jag på väg.
Springandes. Till tryggheten.
Ensamheten.

I men ensamhet kan bara jag göra mig illa,
och det gör mindre ont.

Det här är hur jag förändrats,
av alla de gånger jag sa nej
och det inte var tillräckligt.

*