| när jag var i samma rum som dig, kunde jag inte tänka på något annat, när du var nära mig var allt, luften tung, jag kunde knappt andas och när du rörde mig var det som om det for elektricitet genom hela kroppen jag tappade både tid och rum, det fanns inget annat än du. timmar kändes som minuter, det var som att vara förtrollad, att inte kunna tänka själv. jag kände mig berusad, men i ett perfekt stadie då allt kändes sådär- underbart. ändå sitter jag här ikväll, det var över ett år sedan vi träffades och dessa ord är några av de sista du diktade ihop till mig. du skulle ju bo här nu och jag skulle ju bära på ditt barn, leva kvar i känslan av berusning till döden med dig du var precis så äventyrlig och timmarna laddade upp, mig, på ett sätt som ingen annan kunnat. inte ens han som nu håller mig trygg om nätterna, nej inte ens han som reparerat det du skadade, ärrade. jag är själv ikväll, och det kommer jag nog vara mycket ett tag framöver. för det måste finnas något mer än trygghet. Tror du på magi? det är svårt att säga nej, när man redan upplevt minst lika svårt att tro att man kommer få uppleva igen ensam är inte stark, men sprakande känslor inombords borde vinna över något som bara laddar ur, vår magiska tragiska episka kärlek borde vinna över det som blivit, & varför gjorde den inte det? är det verkligen för sent? |
Senaste inläggen
- men jag kan inte
- och du bad mig bli lycklig med nån ny
- på andra sidan
- & ours, was an epic love story
- but the mountains were calling, and i had to go
- "lycka är sällsynt"
- på låtsas
- jag skulle aldrig bli 21
- du gör fortfarande ont
- vitalitet och röda kinder
- du
- alldeles levande
- E.
- och kaoset har lämnat mig
- clavicula, os zygomaticum och så vi.
- min person är inte min egna längre
- om det ändå vore som snapchat
- tiden går
- det slår mig varje gång jag tittar på honom
- och så faller jag
Arkiv
Kommentera