För när du sitter där, i ett hörn, du vet det längst bort från fönstret. När du sitter där och dina ögon börjar tåras när jag frågar dig om du har tankar på att ta ditt eget liv. Jag önskar med hela mitt hjärta att jag kunde låta dig känna hur en vanlig dag numer känns inuti min bröstkorg. Livet kan och vara så himla fint, och jag vill att du ska veta det, känna det; förstå att även om jag bara är tjugoett, även om jag är ung och inte alls har lika många års erfarenhet, så vet jag- med hela mitt liv- att det kan bli bättre det där livet som ibland har en förmåga att skava på insidan tills det känns som att du kommer förblöda.
”jag vet. jag vet hur det känns, jag vet.”
Det är allt jag vill säga. Men jag får inte, av ren professionalitet får jag inte berätta för dig att jag varit där du är. Men genom mitt ordval, genom att våga stanna en extra stund vid de jobbiga orden. Genom att våga fråga, och våga visa att det är okej, hoppas jag du en dag kommer förstå det ändå.
Jag kanske är ung, för ung för att förstå. Men jag är också alldeles för gammal, vilket du kan se i mina ögon om du bara tittar tillräckligt mycket, gör den kraftansträngning jag vet det kräver av dig att lyfta ansiktet uppåt och faktiskt möta min blick. Det jag tvingats genomleva gör det omöjligt för mig att döma dig. För jag vet hur ont det kan göra. Jag vet hur det är att inte ha några känslor kvar. Men jag vet också hur det känns när man har flyt. Jag vet hur det känns att ha ett liv där beskt jobbkaffe är något som räknas som jobbigt. Jag vet hur det är att känna sig älskad, och att älska villkorslöst. Älska någon som är bra för mig. Jag vet hur det är att krama någon och veta att man egentligen inte skulle funnits kvar, det hugger till i magen varje gång jag kramar min mamma. Hon skulle förlorat sin dotter; men det gjorde hon inte, tack vare Mig. Jag ser framför mig hur hon skulle fått bära på min smärta istället. Och bäst av allt vet jag hur det är;
att somna, och faktiskt vilja vakna igen. Inte för min karriär som precis tagit fart. Inte för att kunna vara brudtärna på min systers bröllop, för att kunna krama mamma god natt. Inte ens för min bror som får mig känna mig fantastisk: Nej: för Mig.
”jag vet. jag vet hur det känns, jag vet.”
Det är allt jag vill säga. Men jag får inte, av ren professionalitet får jag inte berätta för dig att jag varit där du är. Men genom mitt ordval, genom att våga stanna en extra stund vid de jobbiga orden. Genom att våga fråga, och våga visa att det är okej, hoppas jag du en dag kommer förstå det ändå.
Jag kanske är ung, för ung för att förstå. Men jag är också alldeles för gammal, vilket du kan se i mina ögon om du bara tittar tillräckligt mycket, gör den kraftansträngning jag vet det kräver av dig att lyfta ansiktet uppåt och faktiskt möta min blick. Det jag tvingats genomleva gör det omöjligt för mig att döma dig. För jag vet hur ont det kan göra. Jag vet hur det är att inte ha några känslor kvar. Men jag vet också hur det känns när man har flyt. Jag vet hur det känns att ha ett liv där beskt jobbkaffe är något som räknas som jobbigt. Jag vet hur det är att känna sig älskad, och att älska villkorslöst. Älska någon som är bra för mig. Jag vet hur det är att krama någon och veta att man egentligen inte skulle funnits kvar, det hugger till i magen varje gång jag kramar min mamma. Hon skulle förlorat sin dotter; men det gjorde hon inte, tack vare Mig. Jag ser framför mig hur hon skulle fått bära på min smärta istället. Och bäst av allt vet jag hur det är;
att somna, och faktiskt vilja vakna igen. Inte för min karriär som precis tagit fart. Inte för att kunna vara brudtärna på min systers bröllop, för att kunna krama mamma god natt. Inte ens för min bror som får mig känna mig fantastisk: Nej: för Mig.
